Nu är den fantastiska OS resan över för vår del. Avnjutit en underbar dag, med ett stressfritt besök på mässan, där vi avslutade allt pappersarbete. Vi började dock dagen med att återlämna vår kära bil, och GPS:en Ingrid. Rösten kallades så, när man bytte språk till svenska. Ingrid var galen
Efter vi hade varit på prisutdelningen i går kväll, hade vi avtalat att åka till Weimar och Frau Zimmerman för att återlämna lånad utrustning. Därefter skulle vi snabbt åka tillbaka och vara med på den sponsormiddag, som lantmännen ordnat. Inga problem. Lyndon och Fredrik åkte till hotellet. Jag själv, Martin och Even satta oss i bilen, knappade in adressen till Weimar på "Ingrid" och åkte iväg. Hon lät förvirrad redan från början. Vi skulle svänga där det inte fanns någon infart, och hon skulle hela tiden räkna om resväg. Till sist hamnade vi på någon form av motorväg, och efter att ha åkt en bit, trodde vi att Ingrid var normal igen. Ack, vad vi bedrog oss. Plötsligt ville hon vi skulle svänga av vägen, göra en U-sväng och åka över en bro. Väl över den lilla bron, som var enkelriktad, kom vi fram till en korsning, där det bara fanns tre grusvägar att välja på. Här någonstans började Martin få lite panik. Jag med. Even kokade.Vi svängde höger och skumpade grusväg parallellt med motorvägen, men kunde inte svänga av någonstans. Ingrid föreslog "kör trehundra meter och ta till höger fågelvägen". Det fanns alltså ingen väg ut. Vi var i det tyska helvetet Klockan tickade. Martin började gå upp i falsett när han pratade, och vi var alla gråtfärdiga, men denna gång inte av glädje, utan av förtvivlan. Becksvart var det också. Till sist kom vi upp på asfalterad väg igen, och Ingrid fick åter upp ångan, och ledde oss till civiliserade treakter. Dock inte dit vi skulle utan in i ett främmande hyreshusområde. Där hade vi dock turen att hitta en väldigt överförfriskad tysk som sade, på sluddrig och gutural tyska att vi skulle ta 71:an till A4:an. Vi stängde ned Ingrid, och chansade på att han hade rätt. Givetvis hittade vi rätt väg direkt, och återigen gällde den gamla devisen att fyllon alltid talar sanning.
Klockan var då 20.15. Vi skulle ha varit på sponsormiddagen 20.00. Nu gick det dock fort. Vi kände igen oss. Martin körde som en galning, Jag var på väg att få en hjärtinfarkt av hans filbyten och inbromsningar. Väl framme hos den fortfarande lika glade & champagnesippande Frau Zimmerman, så lastade vi av i rekordfart. Ett hastigt och hjärtligt farväl, och sedan tillbaka till Erfurt. 21.20 stegade vi in på restaurangen, fortfarande iklädda tävlingskläderna.
Det var historien om Ingrid.
Ikväll avslutade vi med en hejdundrande middag på en tysk vikingakrog. Sanslösa portioner och tokbilligt som vanligt. Vad sägs om detta spett, för två personer.
Med detta avslutar jag rapporteringen från detta OS. Det har varit vidunderligt kul
Vid tangentbordet
Michael Bäckman
Efter vi hade varit på prisutdelningen i går kväll, hade vi avtalat att åka till Weimar och Frau Zimmerman för att återlämna lånad utrustning. Därefter skulle vi snabbt åka tillbaka och vara med på den sponsormiddag, som lantmännen ordnat. Inga problem. Lyndon och Fredrik åkte till hotellet. Jag själv, Martin och Even satta oss i bilen, knappade in adressen till Weimar på "Ingrid" och åkte iväg. Hon lät förvirrad redan från början. Vi skulle svänga där det inte fanns någon infart, och hon skulle hela tiden räkna om resväg. Till sist hamnade vi på någon form av motorväg, och efter att ha åkt en bit, trodde vi att Ingrid var normal igen. Ack, vad vi bedrog oss. Plötsligt ville hon vi skulle svänga av vägen, göra en U-sväng och åka över en bro. Väl över den lilla bron, som var enkelriktad, kom vi fram till en korsning, där det bara fanns tre grusvägar att välja på. Här någonstans började Martin få lite panik. Jag med. Even kokade.Vi svängde höger och skumpade grusväg parallellt med motorvägen, men kunde inte svänga av någonstans. Ingrid föreslog "kör trehundra meter och ta till höger fågelvägen". Det fanns alltså ingen väg ut. Vi var i det tyska helvetet Klockan tickade. Martin började gå upp i falsett när han pratade, och vi var alla gråtfärdiga, men denna gång inte av glädje, utan av förtvivlan. Becksvart var det också. Till sist kom vi upp på asfalterad väg igen, och Ingrid fick åter upp ångan, och ledde oss till civiliserade treakter. Dock inte dit vi skulle utan in i ett främmande hyreshusområde. Där hade vi dock turen att hitta en väldigt överförfriskad tysk som sade, på sluddrig och gutural tyska att vi skulle ta 71:an till A4:an. Vi stängde ned Ingrid, och chansade på att han hade rätt. Givetvis hittade vi rätt väg direkt, och återigen gällde den gamla devisen att fyllon alltid talar sanning.
Klockan var då 20.15. Vi skulle ha varit på sponsormiddagen 20.00. Nu gick det dock fort. Vi kände igen oss. Martin körde som en galning, Jag var på väg att få en hjärtinfarkt av hans filbyten och inbromsningar. Väl framme hos den fortfarande lika glade & champagnesippande Frau Zimmerman, så lastade vi av i rekordfart. Ett hastigt och hjärtligt farväl, och sedan tillbaka till Erfurt. 21.20 stegade vi in på restaurangen, fortfarande iklädda tävlingskläderna.
Det var historien om Ingrid.
Ikväll avslutade vi med en hejdundrande middag på en tysk vikingakrog. Sanslösa portioner och tokbilligt som vanligt. Vad sägs om detta spett, för två personer.
Vid tangentbordet
Michael Bäckman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar