OS-silver. Vem kunde ha hoppats på det, när vi drog igång denna satsning för ett och ett halvt år sedan?
Dagen började mindre lyckat. Vi lämnade hotellet med vårt chabrak till bil, GPS:en fick fnatt, och vi hamnade i någon form av sophög strax utanför Erfurt. Efter lite letande hitta vi dock till mässinfarten. Vi packade av och fick komma in vid sex tiden, och köra igång klockan sju. Allting gick som på räls, åtminstone till en början. Schnitzlarna blev toklyckade och var klara i tid. Martin for omkring som ett jehu i köket. Fredrik kom snabbt igång med köttbullarna. Even styckade lax snabbar än Fantomen. Lyndon var som ett svart hål och sög till sig allt odiskat och allt skräp som vi spred.
Första problemet dök upp när mannagrynsgröten brände i grytan. Martin löste dock detta problem galant. Därefter började även ärtsoppan att bränna vid. Dessa induktionshällar. Svåra att lämna obevakade. Det märks att vi är vana med skolrestaurangernas, halv om halvt, sunkiga utrustning. Martin fixade dock även detta.
Allting rullade vidare och vid tio började folk droppa in. Själv blev jag, för första gången sedan vi anlände till Tyskland, lite orolig. 1, 20 kvar och ingen mos påbörjad, och inga schnitzlar stekt, när vi fick beskedet att vår servering var SLUTSÅLD. 150 hungriga skulle komma. Vi gjorde dock bara som man brukar göra i ett skolkök, när någon sjukskriver sig. Plattan i botten, hitta snabba enkla lösningar, och vips blev vi klara med tre minuter till godo.
Serveringen gick strålande. Vår salladsbuffé var som en lysande diamant, brevid våra konkurrenters relativt oinpirerade salladsbord. Vi fick massor med positiva omdömen, och att vi definitivt serverade den godaste maten stod bortom alla tvivel. Nu är det ju inte bara maten som räknas, och någonstans på vägen har domarna sett att vi begått misstag, som kostade oss guldmedaljen.
Massor med bekanta ansikten på plats. Räknar inte upp alla, men mest synd var det om huddinges utbildningschef Jukka Kuusisto. Var på väg från sverige, då hans flight ställdes in, vilket gjorde att han missade tåget, vilket i sin tur ledde till att han missade själva serveringen. Som tur var så hann han till prisutdelningen, och efter den såg han väldigt nöjd och glad ut. Lätt förståeligt. Nu har huddinge även en OS-medaljör inom sin skolmat. Jag uppskattade enormt att han kom. Vilket engagemang av en politiker att åka till Erfurt för att stötta en skolkock:) Tack Jukka.
Vill även tacka våra underbara sponsorer. Dafgård, Arla och Lantmännen. Utan er hade det knappast gått att genomföra detta. Speciellt tack till underbara Cecilia Ceder på lantmännen och Monica Sander på Arla. Ni har en stor del i silvret.
Sammanfattningsvis, så har denna OS-satsning blivit en succé. Våra och skolmatens namn, har spridits i kretsar, som förut inte ens visste vi existerade. Nu är det upp till ALLA kommuner att utnyttja all den goda publicitet, som denna satsning har skapat. In med nytt blod i köken. Dessutom har diskussionen om det helmanliga laget nu stannat av. Kul att folk börjat inse att detta inte var ett lag som bestod av män, utan av skolkökskockar, vilket är en titel som inte har någon som helst könsbundenhet. Vi är kockar. Punkt slut. Det har vi bevisat idag, genom att besegra några av världens mest ansedda lag, och det med skolmat och väldigt knappa resurser. Precis som i den offentliga måltiden.
Nu skall jag sova. 20 timmar vaken och hög tid att knyta sig. Historien om resan till Weimar efter tävlingen brättar jag imorgon. Stay tuned för att höra hur världens snurrigaste GPS "ingrid" ledde in oss på enkelriktade grusvägar istället för motorvägen....
Vid pennan
Michael Bäckman
Dagen började mindre lyckat. Vi lämnade hotellet med vårt chabrak till bil, GPS:en fick fnatt, och vi hamnade i någon form av sophög strax utanför Erfurt. Efter lite letande hitta vi dock till mässinfarten. Vi packade av och fick komma in vid sex tiden, och köra igång klockan sju. Allting gick som på räls, åtminstone till en början. Schnitzlarna blev toklyckade och var klara i tid. Martin for omkring som ett jehu i köket. Fredrik kom snabbt igång med köttbullarna. Even styckade lax snabbar än Fantomen. Lyndon var som ett svart hål och sög till sig allt odiskat och allt skräp som vi spred.
Första problemet dök upp när mannagrynsgröten brände i grytan. Martin löste dock detta problem galant. Därefter började även ärtsoppan att bränna vid. Dessa induktionshällar. Svåra att lämna obevakade. Det märks att vi är vana med skolrestaurangernas, halv om halvt, sunkiga utrustning. Martin fixade dock även detta.
Allting rullade vidare och vid tio började folk droppa in. Själv blev jag, för första gången sedan vi anlände till Tyskland, lite orolig. 1, 20 kvar och ingen mos påbörjad, och inga schnitzlar stekt, när vi fick beskedet att vår servering var SLUTSÅLD. 150 hungriga skulle komma. Vi gjorde dock bara som man brukar göra i ett skolkök, när någon sjukskriver sig. Plattan i botten, hitta snabba enkla lösningar, och vips blev vi klara med tre minuter till godo.
Serveringen gick strålande. Vår salladsbuffé var som en lysande diamant, brevid våra konkurrenters relativt oinpirerade salladsbord. Vi fick massor med positiva omdömen, och att vi definitivt serverade den godaste maten stod bortom alla tvivel. Nu är det ju inte bara maten som räknas, och någonstans på vägen har domarna sett att vi begått misstag, som kostade oss guldmedaljen.
Massor med bekanta ansikten på plats. Räknar inte upp alla, men mest synd var det om huddinges utbildningschef Jukka Kuusisto. Var på väg från sverige, då hans flight ställdes in, vilket gjorde att han missade tåget, vilket i sin tur ledde till att han missade själva serveringen. Som tur var så hann han till prisutdelningen, och efter den såg han väldigt nöjd och glad ut. Lätt förståeligt. Nu har huddinge även en OS-medaljör inom sin skolmat. Jag uppskattade enormt att han kom. Vilket engagemang av en politiker att åka till Erfurt för att stötta en skolkock:) Tack Jukka.
Vill även tacka våra underbara sponsorer. Dafgård, Arla och Lantmännen. Utan er hade det knappast gått att genomföra detta. Speciellt tack till underbara Cecilia Ceder på lantmännen och Monica Sander på Arla. Ni har en stor del i silvret.
Sammanfattningsvis, så har denna OS-satsning blivit en succé. Våra och skolmatens namn, har spridits i kretsar, som förut inte ens visste vi existerade. Nu är det upp till ALLA kommuner att utnyttja all den goda publicitet, som denna satsning har skapat. In med nytt blod i köken. Dessutom har diskussionen om det helmanliga laget nu stannat av. Kul att folk börjat inse att detta inte var ett lag som bestod av män, utan av skolkökskockar, vilket är en titel som inte har någon som helst könsbundenhet. Vi är kockar. Punkt slut. Det har vi bevisat idag, genom att besegra några av världens mest ansedda lag, och det med skolmat och väldigt knappa resurser. Precis som i den offentliga måltiden.
Nu skall jag sova. 20 timmar vaken och hög tid att knyta sig. Historien om resan till Weimar efter tävlingen brättar jag imorgon. Stay tuned för att höra hur världens snurrigaste GPS "ingrid" ledde in oss på enkelriktade grusvägar istället för motorvägen....
Vid pennan
Michael Bäckman
Stort grattis ni är enorma
SvaraRadera